På landet är det tyst. Ibland. Och är det tyst så är det öronbedövande tyst. Jag är stundtals i stort behov av den tystnaden. Dessa oaser i nutidens dånande buller. Under några välsignade ögonblick idag fick jag uppleva det. Lilla hade somnat i vagnen och jag stannade upp och söp innan sommaren. Stod under de blommande körsbärsträden och den svaga brisen fick de vita blombladen att regna som snö över mig. Det var tyst. Det enda ljud som överröstade tystnaden var ett fräsande läte ifrån skogsbrynet. Några minuter passerade innan jag förstod ljudets källa. Det var myrorna i stacken som lät. Det är ett kvitto på kvalitativ tystnad, när fliten hos tusentals myror låter som en sprakande första maj brasa.