Svanarnas kråksång

Mörkret och dimman bäddade in landskapet denna tidiga morgon.Ändå kunde jag urskilja dom som suddiga, vita fläckar i skyn.Jag stannade och gnuggade sömnen ur ögonen. Efter en stund klarnade konturerna och jag upptäckte till min förtjusning att det var svanar.Dessa undersköna fåglar, stolta och värdiga varelser, otaligt avbildade och allt som oftas omgärdade av ett romantiskt skimmer.Min nyfikenhet väcktes när jag såg att siktet var inställt på en gyttjepöl som bildats på åkern efter dom senaste dagarnas hällregn.Det hade inte varit svårt för dom hitta en värdigare vattenspegel att glida runt på,  tex Vättern som bara ligger några vingslag bort.Kontrasten i detta skådespel berörde mig djupt.Svanarna behöver kanske också kontrasterna, spänningen i motsatserna som utgör hela tillvarons dynamik. Hur kan man njuta av en spegelblank sjö eller damm om man först inte varit i gyttjan? I min själs dy vill jag vada bara för att fullt ut kunna njuta av det rena, nådefulla regn som faller över en syndare.I nästa stund var pölen utforskad och klar, svanarna lyfte åter mot skyn och försvann ur mitt blickfång.Nu inte som suddiga fläckar mot skyn utan mer likt änglar, om än något skitiga om baken.