Steg i mörkret

I mörkrets tid målar det svarta inte bara nätterna utan även större delen av dagarna. I adventstid lyser dock alla tända ljus och stjärnor starkare än mörkret. Det blirlätt att fokusera på det upplysta, vilket drar uppmärksamheten bort från den långa natten och gör den mindre rådande. Det inre mörkret långt ner i själens outforskade djup är mer skrämmande och svårare att lysa upp av egen kraft. När livet tvingar mig ner i dessa inre okända landskap, famlar jag vilsen och ensam efter någon enda liten ljusstrimma. Något som vittnar om att jag inte är så utlämnad som jag känner mig. Något tecken som visar på att mina fötter följer en väg i det dunkla, trots att jag inte ser den. Juletiden påminner mig starkt om en kung som blev oss given. En enkel man som bar hela himlen inom sig. Som kom med hopp och ljus till en värld som var förlorad. Han led. Han dog. Men mörkret kunde inte hålla honom kvar. Det är det stora, det största av allt. Väljer jag att tro på detta, på mörkrets överman, då är jag trygg i otryggheten. Då finns det någon som är bekant med alla nyanser av svart. Då är vår mörka väg beträdd. Då finns det fotspår som tiden inte kan sudda ut. Den vetskapen gör kanskeinte det mörka ljusare, men den räddar våra liv.