När sorg möter sorg

Jag såg sorgen i ett ansikte under en gråmulen himmel. Ett livlöst leende hälsade på mig när jag körde förbi. Stegen såg mödosamt tunga ut när han gick och stavarna nästan vek sig. De fick inte bara bära tyngden av hans armar utan även den gränslöst tunga sorgen i hans hjärta. 

Synen gjorde mig ledsen och maktlös. Vad kan jag göra? Tog efter långt övervägande mod till mig och åkte och köpte en blomma och stod sedan utanför hans dörr. Det tog en lång stund innan min hand lyckades frambringa en liten tveksam knackning. Jag visste inte vad som väntade mig. Kom jag olämpligt? Skulle min egen sorg tränga upp till ytan? Kanske skulle han vänligt men bestämt visa mig därifrån? Första knackning var för klen, så jag gjorde ytterligare ett försök och då öppnades dörren och ett leende spred sig i ansiktet på mannen framför mig. Jag förklarade att jag tänkte mycket på honom och att jag ville överlämna en blomma som bevis. Min egen bräcklighet fick orden att darra ibland men det gjorde hans också.

Jag fick en varm kram och han bjöd mig in och vi satt och samtalade en lång stund om det värsta, det mest smärtsamma och mörka. Tårarna bröt igenom ibland men även skratten. Jag känner honom inte alls väl men ändå satt vi där och grät och skrattade inför varandra. Två "ensamma" människor med värkande hjärtan av sorg. När livet blir på riktigt, när det handlar om liv och död faller så mycket sönder. Inga fasader orkar hållas uppe, ingen is behöver brytas och inga hinder behöver flyttas. Då möts vi bara som människor som på insidan fungerar ungefär likadant. Det osynliga släktskapet blir tydligt när allt rämnar. 

Kom dit ledsen, modlös och nervös. Åkte därifrån glad och rik på en ny erfarenhet. Fick känna att när sorg möter sorg kan den i stunden förvandlas till värme och glädje.