Mörkt

Natten har slagit sina armar runt vårt hus. Jag ligger i sängen och kan inte sova, trots att tystnaden spelar sina ljuva toner runt mig. Dagarna är ett enda myller av ljud och därför blir det ljudlösa en njutning. Men ändå infinner sig inte min inre ro. Jag är spänd, käkmusklerna känns som knutar vid öronen och pannan och tinningarna krampar nästan. Jag masserar ansiktet lite lätt och andas djupa andetag. Jag hör hur en kraftig vind får de höga granarna att slänga med sitt hår utanför sovrumsfönstret. Det viner och susar. Natten är vilsam, skrämmande och mystisk. Mörkret sätter något i rörelse hos mig, det väcker det mindre önskvärda i min själ. Till en början gör jag motstånd, vill inte bli påmind, inte nu.