Min mörka natt

Jag vandrar genom mitt livs mörkaste natt hittills. Jag ser inte var jag sätter mina fötter, varje nytt steg skrämmer livet ur mig. Rädslan tar stryptag om mig och jag får svårt att andas. Vem hör min klagan här, vem torkar mina tårar, vem reser mig när jag faller. Smärtan urholkar hela mitt väsen. Varför blöder inte mörkret lite ljus, varför denna kompakta dimma över min vandring? Var är solen? Just det! Var är solen? När gryr morgonen? Bara en av många obesvarade frågor just nu.

Men jag måste ställa frågorna, hela tiden, som ett upprepande mantra, trots att tystnaden alltid blir mitt smärtsamma svar.

Bara tomheten ekar i mitt hjärta trots att jag gör allt för att fylla det och döva smärtan. Men vissa dagar hjälper inget. Då börjar jag förhandla, köpslå med döden. Visar allt jag är beredd att offra för att han ska få leva, men även där är allt bara tyst. 

Förbannat tyst.

Jag älskar egentligen skymningsljuset från en molnfri himmel, men inte längre, inte ikväll. Med mörkret kommer oron. När mörkret faller, faller också jag.