Hjärtat vill ut. Hjärtat längtar ut. Trots att himlen är
kompakt grå vill jag upp dit. Upp till den plats där själar samlas när resan
här är slut. För visst finns den platsen när något så starkt vill dra mig dit?
Saknaden är grym. Skoningslös. Hjärtat bultar extra hårt, som att det vill
prata, flyga tillsammans med fåglarna i v-formationen, klättra upp i det högsta
trädet, sträcka på sig i sin fulla längd för att nå till dig. Är du nära eller
långt bort? Jag kan inte riktigt avgöra det nu. Försökte ringa dig häromdagen.
En elgrej, du vet, behövde råd, men verkligheten kom ifatt mig, den kommer
alltid ifatt mig. I sorg och saknad är sekunderna så långa, tiden tickar inte
som vanligt där, men parallellt rusar den. Jag klarar mig ganska bra ändå, har
så många människor runt mig. Men i långsamhetens rum inom mig saknar jag dig så
oändligt mycket. Det står Johan på dörren som leder ditin. Det kan inget ändra
på. Det får jag leva med.