Livet baklänges

Med stor möda fick han bägge benen ur bilen. Efter att ha fiskat fram käppen kunde han stödja på den och till slut också resa sig och bli stående, inte rakt men stående.Han stod stilla ett tag, som att kroppen behövde återhämta sig.Han var klädd i grönt, stora klumpiga gummistövlar, slitna byxor och sliten jacka. Den slitna looken gjorde sig bra på den slitna gamla mannen.Nu gjorde han sig redo, han vände på sig och styrde stegen mot affärens entre'. Själv hann jag in i affären, leta reda på det jag skulle ha, stå i kö, betala och tillslut packa ner allt i en påse när jag mötte gubben som var på väg in när jag skulle gå ut.Jag hade inte kunnat bära honom in i affären men nu passade det bra att med en hjälpande hand i alla fall öppna dörren åt honom.Och jag gjorde det med ett leende, tills jag insåg att här skulle jag bli stående en stund. Hur kan en människa gå så sakta?! Helt uppslukad av denna sengångare kunde jag inte annat än stå kvar. Tillslut var han tryggt inne i affären, och jag kunde inte låta bli att fundera på hur det hade gått om jag inte hjälpt honom med dörren. Raskt tog det mig några sekunder att hoppa in i bilen och köra iväg med en rivstart.Tänk när dagens utmaning blir att ta sig fram och tillbaka till affären.Hans ungdom och vitalitet hade sen länge flytt men jag har min någorlunda i behåll. Jag måste lära mig att uppskatta allt jag tar för givet, njuta av ett par friska ben, en rak rygg, ett friskt hjärta och friska lungor.Jag har fortfarande inte förstått varför livets logik inte alltid är logisk.Varför man inte förstår livet förrän det är levt.Den gamle mannen visste säkert nu hur han mer borde ha uppskattat och utnyttjat sin ungdoms fysik.När jag kom hem stannade jag upp, njöt av allt det som fortfarande fungerar i min kropp. Och jag bestämde mig för att skapa ett rum i mig själv där jag lever livet baklänges. Att när jag suckar över att åka och träna tänka mig gammal och stel,  att när jag suckar över för lite egentid föreställa mig ett tomt gapande barnrum,  att när jag suckar över att klippa gräset föreställa mig den lockande gröna vyn från fönstret på ålderdomshemmet, och när jag tycker det är jobbigt att leva betänka döden.