Metrologerna varnade för isande polarvindar för någon vecka sedan, visste inte då att jag skulle ta det så bokstavligt. Det har blåst kallt sen dess. Är det synd om mig? NEJ!!!! Det har det aldrig varit.
Lilla jag har de bästa människorna runt mig och det är några stycken. Det är inget jag kan ta för givet, nånsin. Min närmsta familj, min man och mina barn som omgärdar mig som aldrig vissnande blomblad. Mina syskon, alltid bara ett samtal bort, alltid beredda att övertyga mig om att de står där, bakom min rygg. Mina föräldrar som två visa starka pelare att alltid kunna luta sig emot. Sanna vänner som orkar lyssna. Nya kollegor som på kort tid blivit de bästa man kan ha.
Låter lustigt, men när det blåser kallt inser jag att jag aldrig frusit. Jag är så enormt rik.
