Frågor som inte söker svar

Ett finger. En enda liten fingertopp. Ett jack, ett sår. Jag skar mig precis vid nagelbandet med en kniv. Blodet rann ymnigt från ett ganska litet sår, men jag kände ingen smärta till en början. Men efter en stund gjorde det riktigt ont. Jag satte på ett plåster, smärtan pulserade i hela fingret men jag upplevde det mer som om jacket gick längs med hela handen. Löjligt egentligen, men jag tyckte synd om mig själv. Ett obrukbart finger gjorde mig oförmögen till nästan allt. Fick svårt att hjälpa barnen med kläderna, tvätta mig, hänga tvätten eller laga mat. Och då hade jag nio (!) fullt funktionella fingrar kvar. 

Denna vardagliga händelse fick igång något malande inom mig. Så mycket  som hela tiden påminner mig om min fruktan, mörkret och sorgen. Kommer det kännas så att förlora en närstående? Som ett sår som gör mig oförmögen till så mycket. En outhärdlig smärta som pulserar i varje hjärtslag. Kommer jag för alltid halta eller till och med förblöda?

Frågor jag måste ställa mig, de kommer ganska ofta. Ett tankens behov. Upprepar frågorna, som ett slags mantra, trots att det jag önskar mest av allt är att de förblir obesvarade.