Ett sörjande hjärta kan trösta

Du var så orolig ikväll. Du som är mig kärare än livet. Vi läste en saga innan du skulle sova, som vi alltid gör. Jag lämnade sen lampan tänd och dörren lite på glänt. Satt och höll din hand, men du kunde inte somna. Du ville inte blunda, var för rädd för mörkret och lyssnade noga på alla ljud. Tillslut blev du ledsen och jag gick och hämtade en gosekatt, men du fortsatte att slänga dig av och an i sängen. Jag tänkte, samtidigt som en tår banade sig ner och föll på min arm, hur ska jag kunna trösta dig, jag som fullkomligt skriker inombords, som ständigt gråter fast du inte alltid ser det. Det finns ingen tröst hos mig. Tillslut släppte jag din hand och strök dig lätt över pannan och håret. Och då kom du faktiskt till ro. Hörde hur dina andetag blev djupare och kroppen alldeles lugn. Jag satt sen kvar och tittade på dig en stund. Lyssnade inåt. Kände sorgen och oron på insidan. Vem tröstar mig? Vem gör mig lugn på kvällen när allt kommer över mig och gråten bränner i ögonen? Vem? Jag är inte i avsaknad av människor runt mig som vill trösta och ställa upp, och det är jag oerhört tacksam för. Men jag är helt enkelt otröstligt ledsen för hur allt har blivit. Inget biter på min sorg, ingen tröst finns att få. 

MEN jag kunde trösta dig. Trots stormen som rasar i mitt inre, gjorde jag dig lugn. Det gör inget att jag är svag. Det gör inget att hjärtat är förlamat. För dig är jag nog ändå.