Ett människoliv

Hon var ung, mycket ung. Det är nog det som gör att bilden av hur hon satt utanför köpcentrumet och tiggde, vägrar släppa mina tankar. Att se tiggare i staden är inget ovanligt, dessvärre. Inte för att jag stör mig på dem, jag önskar bara att ingen skulle behöva tigga för sin överlevnad. Men att det är en så ung människa är mer av en ovanlighet. Hon var mörk, mörkt klädd, mörkt hår och hennes förlorade värdighet omgav henne som en tung och ogenomtränglig kappa. Blicken återgav ingen skam bara en skrämmande iskall likgiltighet. Hon verkade inte bry sig om dem som passerade henne utan ens att kasta en varm blick åt hennes håll, och ej heller om dem som gav henne en slant. Hennes livlöshet gjorde mig sorgsen, på gränsen till uppgiven och tvivlandes på det goda i livet. Vad är ett människoliv? Det fanns inget som synligt stödde upp denna unga kvinnas värdighet, samtidigt som hon i den situationen var så vacker i sin svaghet att respekten för det okränkbara föddes hos mig. Hennes rygg var krökt, trots hennes unga ålder, som att hennes ödes lott egentligen var för tung att bära. Hon kunde nog inte se det jag för ett ögonblick bländades av, skönheten bakom allt. Att ge en slant kändes inte värdigt nog. Jag ville ge en varm filt, mat och dryck, tak över huvudet, kärlek och mänsklig värme. Ett hopp och en tro på något bortom det synliga kompakta mörkret hon befann sig i. Men med detta, lyckades jag inte, inte denna gången, inte idag. Men hon gav mig ett hopp och en ny tro på det onåbara mänskliga värdet.