En kväll när fullmånen kastar sitt silverstänkta ljus över vägen jag vandrar är allt bra. Ljuset är magiskt, jag kan inte få nog. Jag är långt ifrån oro och nedstämdhet, hela jag är i balans. Skulle så gärna vilja konservera välbehaget. Tänk att kunna ha små burkar av det att plocka fram och lätta lite på locket de dagar när mörkret tätnar, när orken tryter, när svårmodet knyter om min själ. Tänk att kunna lagra och kasta över människor i min närhet, de som är i behov, de vars skuldror är tyngda av all världens elände. Vilken dröm. Men det är just inget annat, än en vacker dröm.
