Döden i en blomkruka

Jag skulle skriva något om den döda fågeln i min blomplantering på uteplatsen, men jag kom av mig innan jag ens hunnit börja. Den sa mig inget, bara låg där till synes sovande, omsluten av svällande vita violer. Den valde platsen med omsorg, platsen för sitt sista andetag, platsen där den slöt sina ögon för gott, sämre ställen kan man dö på. En fågel med stil, helt klart.  Och nästan så jag känner mig lite hedrad, att den valde just en av mina krukor, måste väl ändå vara ett kvitto på en lyckad blomsterprakt när en fågel väljer att dö mitt i den. Men där kunde den inte ligga, jag ville inte bevittna förruttnelsens intåg, så att den skulle begravas var vi alla överens om. Stora och pappa grävde en grop i ena hörnet av trädgården och där sänktes den lilla späda kroppen ner till sin sista vila. Det var högtidligt. Äldsta dottern tog av sig handskar och keps och knäppte sedan sina händer. Men hon bad inte till Gud som hör traditionen till i sådana sammanhang.  Hon bad till fågeln. Tack goda fågel för att du ska lära oss flyga i himmelen en dag, hej då. Det blev hennes bön. Jag kunde inte annat än småle för mig själv. Barn har en ogrumlad syn på livet som är värd all respekt. Vi vuxna tror oss ofta veta bättre, men jag blir gång på gång övertygad om att det är helt tvärtom. Vi bör lyssna på barnen, på deras rena, klara och okonstlade klokheter. Kanske är det just så, att det finns en himmel och när vi kommer dit får vi vingar.