Det perfekta livet har sprungit ikapp mig och förbi

Tröttheten äter upp mig vissa dagar. När kvällen kommer och barnen somnat kan jag nästan känna mig illamående. Tänker då på att jag kanske borde läsa en god bok med en kopp te framför brasan, eller göra köttbullar, se en bra film eller just det, ut och motionera - höstmörkret till trots. Men det går inte. Benen bär mig på sin höjd till sängen, och där sjunker jag djupare än alla "borden", bort från visioner och bilder om det perfekta livet. Kroppen skriker efter vila och sömn och jag är inte sen att lyssna på den. Men i bakhuvudet mullrar röster från tränings och livspeppare, "förvandla ett nej till ja, gå emot din känsla, när du är som tröttast skall du träna som mest" osv. 

De får mullra. Jag tänker sova. Bara så ni vet. Livet kan endast levas med det mått av förmåga och kraft som är mig givet. Frihet är att anpassa sig efter det och inte lyssna på den gällande normen. Hur ett liv ska vara för att betraktas som framgångsrikt, hur jag ska vara för att passa in och hur mycket jag måste trycka in på en dag för att se den som lyckad. 

Sömn är också bra. Den hindrar mig just nu från total kollaps och galenskap. Så att inte orka göra kvällsmat, att trycka i sig två nävar ostbågar, borsta tänderna och somna klockan åtta på kvällen, det är inte olagligt. Kanske det inte skulle göra sig som ett reportage i nån glammig veckotidning, men i mitt liv passar det väldigt bra nu. Tänker att allt har sin tid. Motionera mera får jag göra en annan gång. Nu ska jag sova.