Det ologiska gör mig gladare
En liten fågel har suttit och pickat mot mitt köksfönster nu några dagar. Upptäcker den oftast när jag äter frukost. Vet inte riktigt vad den vill eller gör? Den står på fönsterkarmen och tycks slå huvudet i glaset samtidigt som den tittar på mig.
Kan tycka att det är rätt mysigt. Häromdagen sa jag till och med hej när jag såg den, skrattade lite åt mig själv efteråt, för hälsningen var inte planerad eller genomtänkt. Lite smått förvånad undrade jag var det "hejet" kom ifrån. Kanske föll det sig bara naturligt efter att ha sett den där så många gånger.
Men jag har märkt att som sörjande letar jag tecken överallt. Det är klassiskt. Innan jag själv drabbades av djup sorg och hörde sörjande som uttryckte sig så, att de letade just tecken, eller en hälsning från den som lämnat dem, tänkte jag att, det där är ju något du själv framkallar/inbillar dig för att få tröst.
Och ja, det kan vara en logisk förklaring. Nu när jag själv sörjer letar jag också tecken. Fågeln på fönsterkarmen är inte vilken fågel som helst, det är du. Virvelvinden som får höstlöven att dansa är också du. När molnen spricker upp för nån minut på den jämngrå himlen och solens strålar når mig, känner jag din närvaro. Till och med när jag hör någon låt på radion som minner om dig, tänker jag att du bara vill säga hej. Bullshit?! Ja, tänker nog många, men tror att det är väldigt få som uttrycker sig så inför en sörjande människa.
Jag har testat båda benen. Började med det logiska eftersom jag inte vill, inför mig själv, upplevas som "flummig", men föll platt direkt. Livet blev än tyngre att leva, det bar mig inte och när jag såg mig själv i spegeln tyckte jag den lilla gnista som fram till nu ändå hållit sig vid liv i min blick, började falna. Efter någon vecka gav jag upp. Valde det ologiska benet istället. Skillnaden är häpnadsväckande. Det benet bär mig inte bara framåt, det känns som om jag svävar en bit ovan marken. Livet känns roligare, mer mystiskt och gåtfullt, oförutsägbart, spännande och med många fler dimensioner än de rent synliga, vilka jag bara kan ana glimtar av. Skulle inte beskriva mig själv som en glad person just nu, men trots det gör det ologiska mig gladare. Så helt logiskt val då, att stå på det ologiska benet, ordet "bullshit" rinner bara av mig. Nu i skrivandets stund, kommer fågeln igen, sticker upp sitt lilla huvud och börjar knacka lite på fönstret. Mitt leende spricker upp, blir nog en bra dag idag, trots allt.