Det minner om framtiden

Jag vaknade med en gnagande oroskänsla i kroppen. Slog och viftade för att bli av med den men som en envis insekt bet den sig kvar inom mig och det kliade. Morgonen var tidig och huset sov. Jag sökte lindring för min inre klåda, den stod ej att finna, inte denna dag heller. 

Jag dröjde kvar en stund vid fönstret, tittade ut i en morgon som var ny och där diset låg som ett silverstänk över den unga vårgrönskan. Såg ett rådjur som efter viss tvekan tog sig upp på vägen, det stannade halvvägs. Solens strålar silade sig in genom trädens kronor och lös på vägen där rådjuret stod. Kanske stannade det just på grund av solen, det riskerade några få sekunder där mitt på vägen för lite värme och ljus. Bilden var så vacker. Jag drömde mig bort, för en stund levde jag i en oförstörd värld, tömd på elände, mörker, sorg och smärta. För en kort stund försvann insekten i min själ, den slutade surra och allt blev stilla. Finns den världen någonstans tro, och väntar på att bli väckt. Jag vet inte. Jag tror inte heller alltid. Men vissa vackra bilder etsar sig fast på nån slags inre anslagstavla. Som ett minne, fast inte av något som varit utan mer om något som skall komma.