Det blå öppna havet

Vissa dagar känner jag ingenting. Inte glädje, inte sorg, inte rädsla, tro, oro, kärlek, eller någon annan känsla. Känner mig som en levande död. Jag finner det lite skrämmande, fast tänker också att det förmodligen är ett försvar. Ett kroppens och själens sätt att få vila och kunna överleva. Har märkt hur väldigt kraftiga känslor, positiva som negativa gör mig utmattad, trots att jag då känner mig som mest levande. Men att leva intensivt, varesig det är i känslor eller på annat sätt så kostar det energi. 

I mitt fall verkar kroppen själv se till att få balans och återhämtning. Helt enkelt genom att stänga av mig. Ogillar det skarpt. De dagarna kan verka helt meningslösa, totalt innehållslösa och grå. Min närvaro dessa dagar är inget att skryta med. Känner mig inte delaktig i något jag gör, går runt i mitt hem som en robot. Hjärtlös. Hjärndöd. Apatisk.

Det enda som håller mig över ytan då, är min erfarenhet av att just dessa dagar brukar bädda för en riktig bra nästa dag. Det är bara att flyta med i den gråa sörjan och samtidigt fästa sin inre blick på det blå öppna havet lite längre fram.