Vi träffades familjen, nästan alla. Den dagen som han skulle ha fyllt 40. Fikabordet stod antagligen lite väl tungt dukat vid 11 för att man skulle vara hungrig till lunch. Det är en surrealistisk känsla. Overklig. Vi sitter där alla (nästan, en va i fjällen) och ändå är inte alla där. Är det verkligen vår familj som tappat en utav de sina? Är det verkligen vi som delar glada och sorgliga minnen utav en älskad broder som fick lämna oss alldeles för tidigt? Efter ett och ett halvt års sjukdom fick han tillslut lämna oss och den inledningsvisa lättnaden över att han slapp lida mer glider sakta över i en vilsenhet och frågor om livet och dess betydelse, mening och innehåll börjar gripa efter mig. När Johan var sjuk kändes det viktigt att göra saker som man gjort ytterligare en gång. Vi fiskade gös i Juni en sista gång. Hörde elmotorn snurra en sista gång och se den oföränderligt vackra sjön spegla sig i den nedåtgående sommarsolen. Spelade på minigolfbanor från när vi var små. Det var som ett vackert men samtidigt smärtsamt besök i barndomen. Jag tror det var viktigt. För oss var barndomen en stor trygghet och vi syskon svetsades tillsammans på ett särskilt sätt. Bandet visade sig hålla även när en utav länkarna va på väg att vittras sönder men jag tror vi alla mådde bra av att hitta kraft i det som en gång var, och kanske allt kulminerade, i alla fall för mig, i den sista fisketuren på Ralången tillsammans med Johan, när Johan efteråt själv uttrycker. ”Jag är så lycklig, jag skulle kunna dö nu” Vi går till graven en stund. Det är ju ändå hans födelsedag, man ska inte vara ensam på sin födelsedag. Vi tittar på stenen. Den är fin. Jag tycker den återspeglar Johans stora varma famn, hans generositet och livsglädje. Andra är strama och/eller pompösa. Johans är varm.
Vi hör att han får sällskap utav förhoppningsfulla fåglar som i snöns frånvaro tror att våren är på gång, jag förstår dom fullt ut. Han är i gott sällskap förstår vi även när inte vi är där . När vi går därifrån får jag syn på en skylt. Någon som vårdar gravarna har satt upp en liten skylt på några utav gravarna som det står ”Återlämnad” på.
Riktigt vad det innebär tänker jag inte spekulera i och är för mig ointressant. Det som slår mig är just det där ordet och att jag faktiskt känner så. Johan är återlämnad. Johan berörde många, inte minst mig, med sin enkla och varma person. Men han är återlämnad, lämnad åter till den plats där han hör hemma, till sin rätta ägare och sin rätta plats. Vi fick låna honom ett alltför kort tag men trösten och vissheten att han har det bra där han är har vuxit sig starkare. Han har fått komma hem efter en tids utlåning till oss.
Jonas Fredin (gästbloggar)